Spjutet som brast – "existerande goda exempel kan ge mer än stiliga och dyra organisationshimlar"

Toppidrott är stora känslor. Både då det går bra och då det inte gör det. Efter OS i Paris råder som känt sistnämnda tillstånd. Aldrig sedan 1908 då (storfurstendömet) Finland debuterade i sommar-OS har vi blivit medaljlöst. Landet, som niofaldiga guldmedaljören Paavo Nurmi från Åbo sprang in på världskartan, sprattlar hjälplöst i vattengraven.

Mera salt i såren: Pytteländer som S:t Lucia, Grenada och Fiji återfanns i medaljtabellen i Paris. Sverige, Norge, Danmark, i nämnd ordning såklart, tog totalt 28 medaljer. Finland noll. Också det traditionella sista halmstrået, herrspjutet, brast – med det också den 305 medaljer starka obrutna räckan under 116 år.

Nollan i Paris blev, kliniskt uttryckt, idrottshistoria. I klartext ett fiasko. Ska vi då bry oss? Tja, åtminstone är vi finländare opportunister. Går det bra hetsar vi upp vår blåvita själ till tonerna av Björneborgarnas marsch, postar självbelåtenhet på some, tar vår egen del av äran. Går det illa kryper vi under täcket och låter prutthurtigt efterklok sportjournalistik kapprusta om vem först kräver de högsta hönsens huvud på fat.

Inte desto mindre är byktvätten nu oudviklig. Vad gick snett? Inte i Paris lika mycket som långt tidigare. Grunden till det, som på sikt skulle bli medaljskörd, har tydligen murats på gungfly. Vad missar vi som våra nordiska vänner, för att inte säga de stora medaljnationerna, gör rätt?

Det undrar även Olympiakommittén liksom Undervisnings- och kulturministeriet, som stöder blåvit idrott med 165 miljoner (som tydligen ska skäras ned). Detsamma undrade vi redan då jag var kultur- och idrottsminister (2007–11) då OS i Beijing 2008 gav bara fyra medaljer – ett uselt saldo då. Vad göra?

Svaret blev toppidrottsprojektet HUMU som skulle ruska om idrottslivet. Miljoner satsades på bestyret som pågick till 2013 och leddes av meriterade idrottsprofiler med olika bakgrund. Allt skulle genomlysas: tränarkompetenserna, idrottarstipendiesystemet, kombinerandet av idrott med studier, idrottens image, träningsmöjligheter och -metoder, idrottsorganisationernas strukturer – och såklart resurserna.

Evighetfrågan då liksom nu: gör offentliga pengar mer nytta på gräsrotsnivån i föreningarna, i vardagsmotion, skol- och junioridrott – eller i toppidrotten som det blåvita visitkortet i världen och vår patriotiska potenshöjare?

Det enkla svaret är likaså oförändrat: se inte konflikt mellan gräsrötter och toppen. Juniorerna behöver förebilder, toppidrottarna återväxt. Lite som i bildningspyramiden där toppforskning, doktorer, innovationer växer ur sin bas – en god grundutbildning. Inte svårare än så. Men sen?

Vi testade redan om pengar gör skillnad. Alltså inte. Så då vi går mot sommar-OS 2028, 2032, 2036 står vi inför det stora strategiska vägvalet: Storsatsa ännu en (sista?) gång på toppidrott med stor grenbredd och ta det som (inte) kommer? Eller så kallt acceptera att världstoppen har ointagligt försprång och sluta använda stödmiljoner på grenmångfald och predestinerat medaljlösa besök på OS-arenorna?

Den förenklingen förtjänar en replik: Såklart kan ej alla i en OS-trupp förväntas ta medalj eller ens poängplats. Att växa för framtida prövningar är också en del av den kalkylerade nyttan. Vi kommer säkert ännu att se mycket av flera av de finländare, som i Paris låg sekunder, minuter, metrar efter världstoppen. Men ändå.

Efter att Olympiakommitten överlevt sin externt påhejade självrannsakan kunde den göra en djupstudie i fallet Sverige. Eller Nya Zeeland (lika många invånare som Finland) som valde ut bara en handfull grenar – och tog 20 medaljer. Holland med 18 miljoner invånare tog 34. Och så vidare.

Allt krut behöver inte uppfinnas själv. Existerande goda exempel kan ge mer än stiliga och dyra organisationshimlar av lådor, pilar och processer där allt utom prispallarna ryms med.

Här kan du läsa fler kolumner av Stefan Wallin.