BOKEN: Folkhälsan 100 år – från folkstammens bevarande till välmående för alla

Folkhälsan har varit på sitt bästa när man legat flera steg före samhällsutvecklingen, verkat för jämlik rättighet till vård och omsorg och för tillgänglighet, en aspekt som varit särskilt viktig inom skärgårdsområdena. Rådgivnings- och skärmbildnings/tandvårdsbåtarna Lyckoslanten och Gullkronan är i tacksamt minne bevarade.

Simundervisning kan vara det första man tänker på när Folkhälsan nämns, eller kanske Majblomman och Lucia.

Majoriteten av Svenskfinlands ungar verkar ha gått i Folkhälsans simskola. Det associerar också Julia Dahlberg till i förordet till Folkhälsans 100-årshistorik ”Mitt i samhället, nära människan. Samfundet Folkhälsan i svenska Finland 1921–2021”. Hennes eget simdiplom är daterat sommaren 1988.

Julia Dahlberg är historiker och ensam författare till historiken. På vägen har funnits medarbetare och lektörer, men det är en mäktig insats, en överblick som sträcker sig över mer än samfundets hundraåriga historia.

I starten kämpade man mot tuberkulos och bristsjukdomar, hundra år senare kampanjerar man för motion och välmående. Forskning och frivilligarbete finns fortfarande med i arbetsbilden.

Mitt i samhället, nära människan. Samfundet Folkhälsan i svenska Finland 1921–2021

Däremellan ryms en värld av förändring, en nations vägval. Men den som i dag är medlem i en Folkhälsanförening eller går i skogen under devisen ”Ut och njut” tänker kanske inte mycket på att samfundet grundades också för att stärka språkgruppen, folkstammen, som man fruktade skulle gå under på grund av förfinskning och låg nativitet.

Folkhälsan startade också sin verksamhet samtidigt som det nyss självständiga Finland satte till alla klutar för att motverka såren efter 1918, fattigdom, sjukdomar och eftersatthet. Satsningarna på hälsa, utbildning och demokrati är en historia att vara stolt över.

Historiken arbetar sig fram genom decennierna, tonfallet är ytterst sakligt, också där det finns skäl att rosa verksamheten, som till exempel systemet med hälsosystrar som man plockat upp från Tyskland.

Till en början skulle hälsosystrarna också vara föreläsare och folkupplysare, ett uppdrag var att ge människorna egna redskap att förbättra sina liv.

Folkhälsan börjar också utbilda barnskötare. I början av 1930-talet har man byråbyggnaden i Tölö klar, den hyser också barnavårdsinstitutet.

Andra varvet Folkhälsan blir en utbildare av lite större mått är i slutet av 1900-talet då fokus förflyttats till förebyggande och friskvård. Då har också organisationen förändrats och till stora delar bolagiserats.

Folkhälsan har varit på sitt bästa när man legat flera steg före samhällsutvecklingen, verkat för jämlik rättighet till vård och omsorg, och för tillgänglighet, en aspekt som varit särskilt viktig inom skärgårdsområdena. Rådgivnings- och skärmbildnings/tandvårdsbåtarna Lyckoslanten och Gullkronan är i tacksamt minne bevarade.

Efter kriget blev ett viktigt verksamhetsområde barn och unga med funktionsvariationer. Folkhälsan är också den instans som introducerat Bliss-språket som möjliggör kommunikation för dem som inte kan bruka tal.

Framgångsrik var också tonårspolikliniken som hade sin adress i Helsingfors men hade besökare från hela landet, också finskspråkiga.

Vid millennieskiftet blev Folkhälsan också känt för Karis friskvårdsdistrikt, där man skulle producera de flesta nödvändiga tjänsterna med det uppdaterade sjukhuset Mjölbolsta som flaggskepp. Det var ett projekt som gick om intet.

En historiks uppdrag är väl inte att redovisa alla betänkligheter och felsteg, men en sak är svår att komma förbi i dag utan att reda ut. Det handlar om tiden kring grundandet då ärftlighetsläran och det man började kalla rashygien också kunde ses som hälsofrågor, av vissa som en grundsten.

Att detta inte fick desto mer fotfäste i det kommande arbetet på fältet berodde enligt Dahlberg mest på den första ordföranden Ossian Schaumans plötsliga frånfälle och på att man var bunden att följa donatorers vilja, som pekade åt annat håll. Men Florinska kommissionen som föregick Samfundet Folkhälsan hann initiera folktypsundersökningar som också företogs i andra länder.

Harry Federley, (senare ordförande för Folkhälsan, 1937–1951) studerade genetik i Tyskland och där väcktes också intresset för mänsklig rashygien, en fråga som hakade på nationalstatstanken. I sin fortsatta forskning som historiker intresserar sig Dahlberg för vilka uttryck evolutionsidén tog sig i samhällsdebatten under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, så man kan förvänta sig att hon återkommer till detta.

Historiken har tagit med några bildexempel från 1920, kartläggande finlandssvenska ”folktyper”. Folkhälsan initierade också pris för mödrar till friska barnkullar, ett system som kritiserades och övergavs eftersom uppletandet av lämpliga kandidater gick knaggligt och aldrig kunde bli representativt till exempel regionalt.

Boken har ett digert bildmaterial som beskriver verksamheten genom åren, börjande med märkespersoner som Ossian Schauman och hans manliga kolleger, och givetvis Rachel Edgren, stöttepelare för verksamheten på fältet och ledande hälsosyster fram till 1956. Redan genom att studera reportagebilderna genom åren får man en uppfattning av bredden i verksamheten.

Upplägget inspirerar läsaren att tänka framåt, hur Folkhälsan med sina tre verksamhetsformer, vård och omsorg, frivilligarbete, forskning, ska ta sig an framtiden som en icke vinstdrivande organisation i ett samhälle där marknadstänkande trängt in överallt.

Att organisationen följer med sin tid belyses väl just nu tydligast av att Siv Sandberg som samfundets tionde ordförande spräcker en räcka av manlig medicinsk expertis (undantaget Federley som var zoolog och genetiker) och tillför det som behövs på posten i dag, ett gediget förvaltningskunnande.