Reportage

Nybakad Kimitoöstudent: "Att ge upp är inte något för mig" - från uppväxt på spanska till studentexamen på svenska

Ingenting är omöjligt, så länge man försöker. Med den inställningen i bakfickan blir Andrea Díaz i dag student vid Kimitoöns gymnasium. Hon är stolt över att snart få klä sig i den vita mössan – hon har fått kämpa hårdare än många andra för att nå sitt mål.

– På kort tid har jag gått långt. Det här trodde jag inte.

Andrea flyttade från andra sidan av jordklotet, från Nicaragua i Centralamerika, till Finland och Kimitoön hösten 2015. Då var hon elva år gammal och talade enbart spanska. Hon började i femman i Amosparkens skola vid vårterminen.

I hemlandet skulle Andrea ha börjat i sjuan och hon hade gärna velat gå skolan klart där.

– Den första tiden i Finland var nog den jobbigaste i hela mitt liv! Jag var så kär i mitt land och i mitt folk och jag saknade dem. I mitt hemland är alla öppna och pratsamma och man hälsar på alla på gatan. Min första bild av finländarna var att de är tysta, osociala och håller saker för sig själva. Men det här gäller inte alla, och då man lär känna finländare öppnar de sig.

I dag ser Andrea svenskan som ett modersmål och det språk hon använder mest. Resultaten i studentexamen är hon nöjd med, och lyfter speciellt fram den fina möjligheten att hon fick skriva även spanska, fast språket inte erbjuds vid Kimitoöns gymnasium.

Hur kommer det sig att du flyttade till Finland?

– Mina föräldrar träffades i Nicaragua, min styvfar är finlandsvensk från Västanfjärd. Vi bodde tillsammans som familj i fyra år i Nicaragua innan vi flyttade till Finland. Vi bestämde oss för att flytta hit eftersom pappa behövde avsluta sin utbildning här och vi ville inte vara ifrån varandra så länge. Dessutom gav Finland mig och mina syskon möjligheten till en bättre framtid och en bättre utbildning.

Andrea hoppas att kunna vara en förebild och motivera dem som kämpar med sin skolgång eller med ett främmande språk.

– Det här gjorde jag för mammas skull. Hon betyder allt för mig. Det var en stor grej för henne att flytta till Finland för att ge oss en bättre framtid. Nu vill jag ge något tillbaka.

Allting vände då språket öppnade sig

Den första tiden på Kimitoön försökte Andrea göra sig förstådd på knagglig engelska och med kroppsspråk. Från storstadsliv, tropisk värme, skoluniformer och en religiös uppfostran i miljonhuvudstaden Managua tedde sig lilla lugna Kimitoön som en annan värld.

– Jag sökte allt det negativa och kunde inte godkänna situationen. Jag ville bara flytta tillbaka.

Men allting vände då svenska språket öppnade sig för Andrea i slutet av sjätte klass och hon fick vänner.

– Nu gillar jag Finland och trivs bra.

Det första negativa intrycket av orten och landet känns i dag främmande för Andrea.

Samma pratglada tjej som förut

Efter nästan åtta år på Kimitoön erkänner Andrea att hon tycker att trafikbullret i Åbo och Helsingfors faktiskt kan vara lite jobbigt, även om hon gärna besöker städer.

Har den finländska mentaliteten också smittat av sig på dig?

– Nej! Jag har nog inte förändrats. Jag är nog samma tjej och lika pratglad som förut! Nu förstår jag finländarna. Alla är nog inte sura, säger Andrea med ett skratt.

Hon tar vara på egenskaper som härstammar från hennes ursprungliga kultur som ett öppet sinne till det mesta och att inte döma utgående från andras åsikter.

Längtan till hemlandet finns dock kvar, eftersom familjens släkt finns kvar där. Men tanken på att flytta tillbaka har Andrea släppt.

Gymnasiet kändes rätt

Att valet föll på gymnasiestudier förklarar Andrea med att hon inte riktigt visste vad hon ville göra i framtiden och dessutom var det ett bra alternativ eftersom hon ville bo kvar hemma.

– Jag har dåligt självförtroende och tänkte att jag inte klarar gymnasiet. Jag var rädd för att jag inte var på den nivån än. Men jag brukar ändå alltid tänka positivt. Att ge upp är inte något för mig.

De största utmaningarna har modersmål och matematik fört med sig.

– Inte har jag ju ändå studerat ihjäl mig!

Andrea har heller upplevt gymnasietiden som stressig, utan tycker att man kommer långt om man hänger med på lektionerna och gör sina uppgifter.

Världen väntar för en språkkunnig

Nu väntar ett mellanår för Andrea, då hon ser fram emot att gå kurser, jobba och resa. Lite skoltrött är hon också.

– I mitt hemland börjar man i skolan som fyra- till sexåring, men jag började redan som tre och ett halvt år gammal. De första åren är en förberedelse för skolan, men vi lärde oss räkna och som fyraåring kunde jag läsa flytande. Årskurs ett börjar man som fem- eller sexåring.

Psykologi är ämnet Andrea vill börja läsa, eftersom hon gärna vill jobba med människor i framtiden.

– Jag är ganska språkkunnig, jag kan franska, tyska, spanska, engelska och franska och så förstår jag portugisiska och italienska. Nu vill jag resa ut i världen för att använda språken.

Men först väntar sommaren med sommarmat, tid med familjen, jobb, en kortare semester och strandliv.