52 år på knappa två timmar

Ingeborg Spiik, Riddo Ridberg och Johan Simberg. Foto: Mikael Heinrichs
Publicerad:

Teaterboulage sätter upp Kärleksbrev på Pensionatet vid Industrimuseet i Pargas.

Det tog sin tid. Ett år längre än planerat faktiskt, men nu blir den av. Pjäsen Kärleksbrev som i sin ursprungstappning nominerades för Pulitzerpriset år 1990 fick sin premiär 1989 och har sedan dess uppförts i många olika konstellationer runtom i världen.

Orsaken till att det dröjde så länge innan Teaterboulage kunde sätta upp den i Pargas (och i Nagu med Multiculti som arrangör i slutet av oktober) var att processen kring rättigheterna blev en utdragen historia.

Nu blir det fyra föreställningar i Pargas och en i Nagu med Ingeborg Spiik och Johan Simberg i rollerna som Melissa och Andrew som brevväxlar.

– Själv föll jag för pjäsen då jag såg den som ett gästspel på Åbo svenska teater med Birgitta Ulfsson och Iwar Wiklander år 2010 och nämnde om den för Teaterboulage, berättar Ingeborg Spiik.

Det är små lappar som skickats runt i klassrummet, vykort, brev – korrespondens i allra största allmänhet som fyller de knappa två timmarna som pjäsen tar upp. Det handlar om en tvåaktare, kronologiskt uppbyggd.

– Då Ingeborg rekommenderade pjäsen för oss andra i Teaterboulages konstnärliga råd var jag kanske inte helt såld på direkten, men då jag läste igenom texten så ändrade jag mig fort. Då gällde det helt enkelt att hitta en "jämnårig pojke" till den andra rollen, säger Riddo Ridberg som står för regin.

– Fast det här är mera lagarbete än något annat, men visst kanske jag ibland får påpeka nåt smått om tempo eller rytm.

Kärleksbrev

  • Love Letters av A.R. Gurney i svensk översättning av Per Erik Wahlund
  • Brevläsare: Ingeborg Spiik och Johan Simberg
  • Regi, bearbetning, visualisering: Riddo Ridberg, Ingeborg Spiik, Johan Simberg
  • Premiär: 6 september i Industrimuseets pensionat, Gruvvägen 1.

Valet föll på teaterpensionären Johan Simberg som Ridberg och de övriga lyckades övertala.

– Texten var tillräckligt intressant, ett krav jag ställde då jag fick frågan. Jag har ingen personlig relation till pjäsen och hade aldrig sett den innan jag läste igenom den, säger Simberg.

Originaltextens översättning har inte bearbetats för att passa in i Pargas eller ens Svenskfinland, utan händelserna utspelar sig mot en amerikansk bakgrund.

– Men själva innehållet är helt och hållet allmänmänskligt trots att inramningen är amerikansk, intygar Spiik.

Det är ingen solskenshistoria eller komedi, trots att det finns gott om humor i pjäsen. Det är snarast en typiskt tragisk, realistisk skildring där igenkänningsfaktorn är hög.

– Det handlar om ett par som var oskiljaktiga i skolan och sedan tvingades åt skilda håll i vuxenlivet av olika orsaker. Oberoende av det skriver Melissa och Andrew till varandra regelbundet, säger Simberg.

– Melissa är mera lagd åt det konstnärliga hållet och lever ett konstnärligt liv på både gott och ont, medan Andrew blir senator, säger Spiik.

– Fast jag tycker att det främst beror på hennes bakgrund att livet helt enkelt blir konstnärligt. Det blir en balansgång där Melissa håller Andrews fötter på jorden medan han fungerar som en väckarklocka för henne, säger Simberg.

Det faktum att Spiik och Simberg är vänner i det verkliga livet ger en extra krydda till helheten. Personkemin finns där, det fungerar. Senast de stått på samma scen var för över 40 år sedan – då Annie mästerskytten och Titus Rödtopp gick ungefär anno 1973–1974.

– Är det faktiskt så länge sedan? Men jo, visst är det viktigt att det är just Johan som gör Andrews roll här, säger Spiik.

Simberg tycker också att det är viktigt att man har ett förtroende för varandra – men medger att han trots det är nervös.

Är ni själva flitiga brevskrivare?

– Jo, absolut! Jag skriver rätt flitigt brev, fast viss korrespondens går nog mest elektroniskt i dag, säger Spiik.

– Just nu är det mest elektroniskt och har varit det de senaste tio åren, men innan det var jag kanske till och med en sällsynt aktiv brevskrivare. Då dessutom med reservoarpenna, säger Simberg.

Varför valde ni just Pensionatet som spelplats?

– Lokalen är bekant från tidigare och vi kände att det skulle vara enklare att uppföra den i en färdig lokal med rätt stämning än att vi skulle bygga upp det hela någon annanstans. Scenografin består av två små podier för brevläsarna och i övrigt är utrymmet som det är. Det blir ett femtiotal platser per föreställning, säger Ridberg.

Reporter (Pargas)
Publicerad: