Ukrainaren Volodymyr i Ekenäs vill helst inte minnas årsdagen för Rysslands anfall - "Vi anade men var inte beredda"

I dag har det gått ett år sedan Ryssland anföll Ukraina. En dryg månad senare kom ukrainaren Volodymyr Martusov med sin familj och några andra landsmän till Finland.

Martusov som numera bor i Ekenäs vill inte låta krigets årsdag ta över känslorna.

– Jag vill inte tänka på det. Det gör mig deprimerad, säger han.

Martusov blev något av en kändis förra våren då "Skomakaren Eki" eller Ari Eronen i Ekenäs tog honom under sina vingar.

Det finländska paret som hämtade gruppen i Ukraina hade varit i kontakt med företagarföreningen i Raseborg. Föreningens ordförande Henna Ljung frågade vad det fanns för kunskap i gruppen. Där fanns bland annat en kock, en möbeltapetserare och fabriksarbetare.

– När jag såg det i företagarnas Facebookgrupp nappade jag direkt. Jag hade sökt en kollega i flera år. De som jag hade på prov var här mellan ett par timmar och ett par dygn. Men när jag testade Volodomyr i att sy båtkapell och lite andra basgrejer såg jag att han hade förståelsen för uppgiften. Det var inte perfekt men han kunde gestalta vad som behövde göras, säger Eronen.

Nu jobbar Martusov mer eller mindre helt självständigt.

– Han kan komma med en fråga om dagen. I något skede kommer han kan han både ta emot och överlåta beställningar, säger Eronen.

Just nu lär sig Martusov finska vid sidan om jobbet. Efter det hoppas Eronen kunna ta honom på läroavtal.

– Det finns fortfarande massor i branschen han kan lära sig om material och komponenter. Men det vill han. Sedan får han tjäna massor med pengar hos mig och köpa ut mig så att jag kan gå i pension och jaga hare, säger Eronen med sin torra humor.

Det finaste med detta är att jag fått nästan 100 timmar mer egentid i månaden. Dessutom kan vi erbjuda raseborgarna bredare och snabbare service. Det är en win-win-situation.

Martusov har lättat på Eronens börda, bokstavligen.

– När det uppdämda behovet efter coronan brast kunde jag jobba till klockan tre på natten. Så höll det på i 7–8 månader. Det var helt ohållbart fysiskt och psykiskt. Det finaste med detta är att jag fått nästan 100 timmar mer egentid i månaden. Dessutom kan vi erbjuda raseborgarna bredare och snabbare service. Det är en win-win-situation. Det absurda är att jag inte vet vem jag ska tacka för allt detta. Man kan ju inte tacka den där gubben i Kreml.

Däremot önskar Eronensnabbare processer och framför allt korrekta besked från myndigheterna så att personer i Martusovs situation inte skulle behöva vänta på till exempel personnummer, skattekort och bankkort.

– Det borde finnas en röd tråd som skulle vara lätt för både nyanlända och arbetsgivare att följa.

Det kursutbud, till exempel språkundervisning, som erbjuds nyanlända har en tendens att inte beakta att det finns sådana som jobbar heltid.

– En arbetsgivare behöver sin resurs med detsamma och inte om tre månader, säger Eronen.

Sköt i blindo

Martusov kommer från staden Tokmak i södra Ukraina, cirka 90 kilometer från kusten mot Azovska sjön. Han visar bilder som hans vänner har skickat, tagna i april i fjol. De visar väggar med skotthål och sönderskjutna byggnader.

– Fulla ryska soldater sköt i blindo omkring sig. En bekant kvinna träffades när hon låg och sov. Man sprängde också byggnader för skojs skull, säger Martusov.

– Det är farligt att sprida bilder av det här slaget från ockuperade områden. Man riskerar flera veckors fångenskap med förhör och tortyr. Ändå har jag fått dem, säger han.

Anade men var inte beredda

Martusov säger att vanliga människor anade vad Ryssland kunde göra men att man inte var beredd.

– Det hade talats på nyheterna om att Ryssland ville komma åt hela kusten mot Azovska sjön och Svarta havet. Men man trodde att förhandlingar skulle inledas mellan presidenterna och ländernas ledning, inte att det skulle bli krig.

– Vi har lärt oss att vi är självständiga och har en egen kultur. Plötsligt kommer någon och säger att det inte är så. I allmänhet sker krig vid en gräns och man är ute efter ett begränsat område. Nu kommer någon som vill ha allt.

Själv trodde Martusov att Ryssland skulle nöja sig med Donetsk och Luhansk.

– Då hade det omfattande kriget inte blivit av och vi hade kunnat stanna hemma.

Vi har lärt oss att vi är självständiga och har en egen kultur. Plötsligt kommer någon och säger att det inte är så.

Många frågar Eronen om "ukrainaren" är kvar hos honom.

– Jo, han är fastanställd. Jag skulle inte ha hållit honom kvar om han inte hade varit så bra som han är, säger Eronen.

Med sig i Finland har Martusov sin hustru, sina fem barn och sin mormor. Tillsvidare har de ukrainska myndigheterna låtit honom stanna i Finland för att ta hand om sin familj. Men läget kan förändras om Ukraina utvidgar mobiliseringen.

Just nu är Martusov ändå inte på väg någonstans.

– Jag vill stanna här. Jag trivs. Jag är glad att min familj blivit så väl mottagen här och att jag har fått ett jobb. Det vill jag tacka alla för.

Nu finns inte heller något hem att återvända till. Martusov säger att han kommer att besöka Ukraina när det går men tillbaka vill han inte.

– Jag tänker främst på mina barn, inte på mig själv, säger han.