Förflytta dig till innehållet

Är allting möjligt?

Kvinna med glasögon
Carita Eklund.

Mamman berättar att det lilla barnet sover oroligt och talar i sömnen.

Nej, nej, nej säger barnet i sömnen och sen mumlar det något som är svårt att förstå.

Mamman som berättar det här för mig är olycklig men vi konstaterar att barnet säkert hört orden många gånger. Det här minns jag nåt år senare när jag själv blir mamma.

Jag undviker ordet nej och säger i stället akta, försiktigt, bränner men mest akta. På dagisets första föräldrasamtal konstaterar barnskötaren som vi kallar farbror Rainer att sonen inte tycks förstå ordet nej.

Så är det, han har aldrig fått höra nej ur min mun. Så fortsätter det naturligtvis inte hela hans barndom men det är sällan jag säger ordet nej.

Här om dagen funderade jag på ordet nej igen.

Vi säger kanske inte så ofta nej eller nekar till saker som föreslås oss. Det är kanske svårt att avböja på ett artigt sätt. Att säga nej är att sätta en gräns vilket inte är lika lätt för oss alla. Ändå är nej ett av de första orden vi vanligtvis lärt oss, med undantagsfall för min son då.

Varför är det så att vi som behöver gränser och trygghet har svårt att säga nej? Säger vi nej till barnet för att det är bra för barnet, för att det otillåtna skadar eller kan leda till en olycka? Eller säger vi nej för att vi inte har alternativ, nej du kan inte få resa till alperna för vi har inte råd eller tid?

De flesta säger säkert nej till saker barnet är på väg att göra för att det innebär fara eller för att skydda barnet. Barnet måste också få gränser för arr lära sig att allt ju inte är möjligt och för att gränser skapar trygghet.

Kanske vi vuxna också borde säga nej för vår egen del för att allt inte är möjligt. Våra krafter räcker inte till för alla uppgifter och åtaganden. Våra pengar eller vår tid räcker inte till för allt vi har lust att äta eller göra eller köpa. Kanske vi också borde säga nej för att sätta en gräns för vad som är rimligt.

Är det rimligt att du och jag förbrukar jordklotets resurser så att vi använt vår del av dem på ett kvartal medan någon knappt överlever fastän hon eller han använder avsevärt mindre resurser under hela året?

Är det möjligt att leva så som vi gör idag och tro att det är möjligt för alla på vår jord?

Då kärnkraftsolyckan i Fukushima i Japan inträffade för något år sedan klarade japanerna av att halvera sin energikonsumtion bara genom att spara på energi, de flesta utan att ge avkall på så mycket nödvändigt i sin vardag. Måste det bli krig eller en kärnkraftsolycka för att vi skall hushålla med våra resurser?

Tydligen behöver det bli det. Kriget i Ukraina gör att våra ögon öppnas än en gång för de begränsade resurser vi har, för en liten stund i alla fall.

Vi mår bra av att skala av litet, därför njuter vi av stugliv som är litet enklare, eller dagar då vi inte har något inplanerat. De dagarna fylls av sysslor som får ta litet mera tid, själen hinner bättre med och himlen verkar litet blåare och luften litet friskare.

Hjälp mig att börja säga nej, säg nej till den nya t-shirten, den andra grillkorven, den nya aktersnurran.

Anta utmaningen och säg nej till saker som förbrukar och sätt gränser för dig själv. Du behöver inte ha allt, du blir inte lyckligare av alla saker eller pengar i världen. Säg nej till det som sliter och säg ja till vila, sätt dig på en parkbänk och se på fåglarna som flyger.

Säg ja till gemenskap, stäm träff med en vän och beundra molnen på himlen. Säg ja till glädje, lyssna på sommarregnet eller känn på doften av nyklippt gräs.

Allt är kanske möjligt men att få allting betyder inte att man är lycklig!

Dela artikeln

En kommentar: “Är allting möjligt?

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter