Då sanningen sätts på spel
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Härom veckan följde jag en diskussion kring EU:s handlingsplan mot rasism 2020–2025. Speciellt den här diskussionen fick mig att reflektera över vartåt debattklimatet i dagens samhälle är på väg. Diskussionen började konstruktivt men någonstans under mötets gång blev debatten allt mer baserad på lösryckta argument och hotbilder som inte nödvändigtvis är baserade på fakta.
Tyvärr gäller det här inte enstaka möten utan förfarandet börjar bli allt mer vanligt. Man spelar i allt större omfattning på folks rädsla. Det målas upp hotbilder som inte är sanna och man når fram till människor på ett populistiskt sätt. I dagens debattklimat verkar det vara allt mer acceptabelt att slänga ur sig vad som helst – en utveckling som skrämmer mig.
Vi står inför stora utmaningar. Inte bara i Finland utan även globalt. Coronaepidemin har drabbat landets ekonomi, följderna av klimatförändringen, ett instabilt världspolitiskt läge. Det här är stora frågor som skapar osäkerhet och kanske rädsla hos den enskilda medborgaren över hur den egna framtiden ska se ut.
Sannfinländarna spelar gärna med den här sortens rädslor och målar upp orealistiska hotbilder. Det blir svårt att föra en konstruktiv diskussion där motparten slänger fram argument som saknar förankring i verkligheten. I många fall verkar det som att sanningen inte ens har någon betydelse bara man lyckas leda bort fokus från den riktiga sakfrågan för att nå ute med sitt eget budskap.
Att vara populist är lätt, att ta ansvar är betydligt svårare och är oftast också mer tidskrävande.
Att man talar sanning, är påläst och förankrar sina argument i verkligheten behöver inte längre vara sättet som man vinner förtroende bland den stora massan. President Trump är ett praktexempel. Trots undersökningar som visar på hur många gånger Trump de facto ljugit i uttalanden så var det många amerikaner som ändå valde att rösta på honom.
När blev det så här? Är det takten i samhället som är orsaken, frammarschen av sociala medier eller något annat?
Vi finländare är vana vid att tro på det vi läser i media, speciellt de etablerade medierna. Det här innehållet uppfattar vi trovärdigt och man kan bra anta att det skett en innehållsgranskning innan materialet publicerats. Det här kräver lite mera jobb och lite mera tid men skapar en bild av trovärdighet.
I dagens informationssamhälle är tid en bristvara och aktörerna har blivit många. De etablerade medierna har inte längre ensamrätt över nyheterna utan vem som helst kan skriva vad som helst på sociala medier.
Modifierade sanningar och desinformation är tyvärr något vi alla stöter på varje dag – antingen medvetet eller omedvetet. Jag tror att de flesta av oss vet grunderna i hur man ska förhålla sig kritisk till allt man läser på internet men då takten är snabb och information finns i överflöd kanske grunderna glöms bort.
För att se en ändring i debattklimatet tror jag vi borde bli bättre på att analysera hur media faktiskt påverkar oss. I skolorna fäster man nuförtiden alltmer uppmärksamhet vid mediefostran men en sådan utbildning skulle även vuxna behöva. Kanske sanningen då igen skulle bli det tyngsta argumentet.
Riksdagsledamöter och lokala politiker skriver torsdagskolumner i ÅU.
Du har så rätt Sandra frånsett att Sannfinländarna är nog inte de enda, som far ovarsamt
fram med sanningen. Det är tyvärr nog många andra som kan ta sig en titt i spegeln.
Startade ex. då politiker inte håller vad de lovat. Orsak bakom är att glansbild utåt är viktigare än sanningen och överenskommelser. Detta gäller väldigt många politiker, även skribenten kan ha lätt falla in i detta. Svenskfinland har ett sätt där man hellre vill visa att det är mysigt än att öppna upp ordentligt, så kulturen med att kanske hålla sig till sanningen, men samtidigt utelämna viktiga delar är starten till denna otillit.
Bra skriven kolumn med mycket tyngd!