2020 känns tveklöst
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Tjugo och tjugo. Nu har jag skrivit nya årtalet flera gånger och det har gått bra. 2020 känns tveklöst, slirar inte, som när man under tiotalet av gammal vana skrev det passerade årets slutsiffra långt in i januari.Nu ska det vara slut med gamla vanor. 2020 – det känns lite som om framtiden hade kommit på besök. Och tänkt stanna.
Det finns generationer, levande och aktiva, som skrev uppsats (som det hette på det mörka och långsamma 1900-talet) om världen år 2000. Det var tänkt som en fantasiövning.
Vi skrev slentrianmässigt att människorna år 2000 tog ett piller i stället för att bråka i sig tråkig lunch och middag. Bilarna skulle sväva en meter ovanför gatan. I den stilen.
Nu vet vi att pillerprognosen knappast kunde vara mer fel. Skulle gärna vilja se siffror på hur många gånger större exponeringen är för matprat och matrecept i dag jämfört med den tiden.
Inget normalt layoutat medium skulle ha plats för stapeln i det diagrammet. Och bilarna, de har fått större och större parkeringsplatser och blivit i praktiken fridlysta.
Maten är nuets och framtidens knäckfrågor (nån märkte den fåniga ordvitsen, jag som skrev gjorde det inte, det är ju djupaste allvar).
När jag skrev fantasiuppsatsen gick diskussionen kring världssvälten, sen blev maten ett folkhälsoproblem för oss som inte mindes hungernöden. Fast mammas mormor kom ihåg nödåren under senare 1800-tal. Hon berättade om dem för mamma som berättade för mig.
Andra källor talar om att man tände eldar kring åkrarna då, för att hindra frosten från att ta spannmålet. Jag tänker på det nu (också som skranglig åsnebrygga i denna text) när elden äter upp växt- och djurliv och också människors hem i Australien. I dag angår oss antipoderna lika mycket som platsen där vi bor.
Vi äter mat som kommer från andra sidan jorden, köper den utan att blinka, hur konstigt är inte det? Kanske är det för att andra sidan jorden har slutat vara något exotiskt. Avstånd väcker inte längre respekt.
Ordet flygskam blev ganska kortlivat i det offentliga samtalet, men det lever kvar i bara-den-här-gången-skammen, som är mer personlig och som man just inte tutar ut. Jag har ingen flygskam i bagaget från i fjol, men några stycken av bara-den-här-gången-sen-slutar-jag-skammen. Till exempel en tröja jag köpte för att den var trendsnygg och billig. De argumenten håller inte längre, modevärlden ändrar kurs, affärskedjorna följer kanske efter. Eller stänger.
Jag skäms för några saker jag har köpt, men har i alla fall aldrig befattat mig med askarna med röda vinbär i klasar, importerade från Sydamerika utanför vår bärsäsong. Jag undrar vem det är som vill ha dem, det måste ju vara någon. Aktier i hårdföra bolag har jag inga. Jag testar ordet aktieskam på en jag känner – hen ser skärrad ut och tittar bort.
Lättja och lättleddhet kan bli det som kommer att förstöra vårt enda hem irreparabelt. Johan Rockström som leder Potsdamsinstitutet, ett av världens vassaste klimatforskningsinstitut, sa i sitt Vinterprat i SR i julas att läget för klotet är akut, men att fönstret där vi ännu kan agera för att undvika det värsta fortfarande är öppet. På glänt.
Rockström talar också om mat, fokuserat på vad vi (som lyssnar på Vinterpratet) kan tänkas äta. Inom en veckomeny kunde rött kött förekomma en gång och fortfarande räknas som hållbart. Så alla köttgråtare kan vara med.
Men världen räddas ju inte av enskildas ängsligt eller motvilligt ändrade meny. Det ska ske något i större skala. 2020 är redo för det. Det brinner ju på kontinenterna.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.